På lördag har jag levt utan dig i fem år.
FEM ÅR.
Det känns inte så. Känns som om vi träffades igår fast ändå så längesen.
Kan fortfarande höra din röst ibland.
Ibland får jag för mig att jag ser dig också.
Ingen varnade mig om att det skulle bli såhär svårt att leva utan en förälder.
Jag förstod att de skulle bli en tuff tid men inte såhär.

För varje dag som går så intalar jag mig själv att du fortfarande lever.
Att du kommer komma tillbaka, tillbaka till mig.
Att du bara rest bort men kommer tillbaka snart.
Att du bara åker förbi med din bil & ciggaretten i handen.

För exakt fem år sen visste jag ingenting om vad som skulle hända.
Jag gick runt & tog dig för given.
Trodde att du alltid skulle finnas där.
Men så går det sju dagar. & du försvinner. SJU DAGAR.
Nu har jag förstått att man måste uppskatta det man har mer.
& det försöker jag verkligen göra.
För man vet inte när man förlorar någon man älskar.
precis som jag älskar dig.

Fast inners inne vet jag att du inte kommer tillbaka.
Men tanken på att du gör det får mig att må bättre.
Fast jag vet att vi kommer ses igen. Klart vi kommer ses igen.
Det måste finnas någonting efter livet. Du kan inte bara försvinna.

Jag älskar dig pappa.

Vila i frid!