Även om det har passerat sju år nu sen min underbara pappa hastigt lämnade oss så tänker jag på honom vatje dag. Exakt varje dag i sju år. Kan fortfarande höra hans röst, höra hans skratt, känna hand närhet. Ofta minns jag bara honom som den underbara person han var. Men just såhär i hösttider får jag sån sjuk saknad efter honom. En sån dag har jag nu. Skulle göra allt för att bara få byta ett par ord, en sista kram . Vad som helst. Han känns så långt bort, men samtidigt så nära.